Ser du träden som blommar i gult och i rött
är det alls ingen blomning du ser.
Men det var nån som sa: ”Bara den som är trött ser en höst där ett vårunder sker”.
Så jag får tänka om. Träd som blommor i fång.
Det är just nu som dom blommar till.
Och dom brinner som varmast, när frostnatten kom.
Du får kalla det höst om du vill.
Men var är det för tröst i en höst-vårlig sång och vad finns det för vett i min vals?
Nej för all del – jag vet ju att vintern är lång och jag tänker ej trösta dig alls.
Men du kan inte neka till att den är grann
denna leende, lysande skog.
Att den bara ler nu, liten stund, det är sant.
Och det tänkte jag nyss när du log.
Men om allting är snabbt och om allting förgår
och om sommaren blommar itu
så finns hösten i sommarn och sommarn i vår
och vår endaste tid det är nu.
Därför ser jag så mycket på dig nu, min vän
just när leendet flytt från din mun.
Det finns kvar i ditt öga så skimrande än.
Du är kvar här hos mig denna stund